Jämjö Båtklubb bildades 1969. Men historien är mycket äldre än så.
I Blekingeboken 1967 fanns en uppsats av Ingemar Atterman vid Blekinge museum.
Där står bl.a. att läsa under rubriken:
Kring Hallarumsviken, utflykt i en östblekingsk vikingabygd
”Landskapsnamnet Bleking anses vara bildat på ett fjärdnamn Blek med betydelsen ”glänsande, stilla”. Under sökandet efter det område, till vilket namnet ursprungligen knöts, har man stannat för bygden kring Hallarumsviken (tidigare kallad Hammarbyviken) i Ramdala och Jämjö socknar i Östra härad.
Detta lugna vatten utgör den norra ändpunkten i en farled, som längre söderut förgrenar sig i olika riktningar över Torhamnsskärgårdens fjärdar med kurs mot öppna havet. Vid Hallarumsviken fanns i ädre tider en betydande hamnplats, som ännu vid mitten av 1600-talet var en av de viktigaste i Östra härad. Den hette Hammarby vik och låg möjligen vid norra stranden och inte vid den östra som den nuvarande lastageplatsen.
I samma östersjöhav men vid en sydligare kust skjuter en annan vik långt in i landet och erbjuder liksom Hallarumsviken ett skyddat läge för skepp och hamn.
Det lugna vattnet heter här Haddeby Nor och utgör den innersta delen av fjorden Slien (Schlien) på jylländska näset. Vid Haddeby Nor, strax söder om det nuvarande Schleswig, låg handels- och hantverksstaden Hedeby, under vikingatiden den viktigaste knutpunkten för transitohandeln mellan Nordsjön och Östersjön, där en av huvudlederna förde upp till Birka i Mälaren.”
Längst in i Hallarumsviken ligger en obetydlig liten holme med namnet Hedabyholmen (dialektalt Heaby holme). Namnet anses av ortsnamnsforskaren Bertil Ohlsson vara ”ett minne av blekingska handelsförbindelser med Schleswig-Hedeby … direkt uppkallat efter stadsnamnet”.
Flera av skärgårdens ortsnamn innehåller benämningar på fartygstyper, som varit i bruk redan under vikingatiden. Kuggaviken på Senoren, Bussevik på Torhamnslandet, Knarrholmen mellan Senoren och Västra Skällön samt Snickan, ett skär nordväst om Flakskär har fått sina namn av kugg (eller kogg), buss, knarr och snicka (eller snäcka). Hur fartygen såg ut är fortfarande en öppen fråga.
Bertil Ohlsson menar att ”Östblekinge, tack vare livliga handelsförbindelser över havet, haft en ekonomiskt och kulturellt ledande ställning under vikingatiden. Det är ett skäl att förlägga landskapsnamnets födelsebygd i öster och då till Hallarumsvikens omgivningar”.
Handel och sjöfart förutsätter någon form av fast bosättning med hamnar, bryggor eller landningsplatser och andra anläggningar för att betjäna och trygga handelsvägarna till lands och sjöss. Minnen och lämningar måste finnas på land och i sjön. I Hallarum finns strax norr om viken ett gravfält på krönet av en höjdsträckning kallad Store Backe, i folkmun ”Snarket”.
Det är ingen stor gravsamling, men med de karakteristiska formerna – resta stenar, runda, kvadratiska och skeppsformade stensättningar, treuddar och runda högar – talar för att dateringen till vikingatid är välgrundad. Detta bekräftas också av de fynd som tillvaratagits på gravfältet. Många av fynden har säkert försvunnit i samband med att marken runtomkring började uppodlas.
Tre föremål har särskilt intresse. En handelsman behövde en myntvåg för att kunna väga upp mynt, bitsilver eller annan värdemetall använd som betalningsmedel. Från Hallarum finns rester av en sådan våg, mycket lik en våg som hittats i ett gravfält i Gamla Uppsala.
Hästen var nödvändig för handelsfärder och blev en statussymbol. I Hallarum har man funnit små hängen av brons för hästmunderingar. Vidare har man hittat ett kvinnosmycke av brons att bäras i en kedja om halsen. Dessa tre tusenåriga föremål har sin motsvarighet i Mälardalsområdet. Birka dominerade där fram till tiden omkring 975 e. kr. såväl lokal handel som fjärrhandel. De tre Hallarumsfynden har så gott som exakta motsvarigheter i fynd från Birkas gravfält.
Handel och sjöfart var ingen trygg hantering under forntiden. Skeppsbrott och kapning hotade på sjön och strandhugg med överfall och plundring vid kusterna.
Till skydd för sjövägar och viktigare handelsplatser utvecklades ett bevaknings- och försvarssystem med vårdkasar och farledsspärrar. Det finns spår av platser för vårdkasar, bl.a. i gamla namn med böte, en äldre benämning på vårdkase.
I Hallarumsviken har man funnit tre linjer med farledsspärrar. Spärrarna upptäcktes först av ålfiskare, som vid ålhottning fick trädgrenar och träflisor i sina redskap. I augusti 1966 utförde Flottans dykskola i sundet mellan Östernäs på Senoren och Bussevik på Torhamnslandet dykningar på platsen. Man fann bl.a. liggande stockar och pålar av björk och ek lutande dels mot söder dels mot norr och åtskilligt med sten. Det trämaterial, som togs upp från spärren har med C14-metoden daterats till mellan 1010 och 1110 e.Kr.
Nästa hinderlinje ligger ungefär 1 km S om Busseviksspärren och den tredje norrut i höjd med Tomtö, 1 km SSV om Vassaskär. En aldrig så väl utformad hinderlinje är dock en halvmesyr om den inte kan försvaras. Det intressanta med den norra linjen är att på Tomtö, strax Ö om spärren, finns lämningar av en gammal fornborg. I norra delen av ön reser sig granitklippan brant ur havet. Det kala klippkrönet är oåtkomligt utom från söder. Där finns dels naturliga hinder, dels raserade stenmurar. Från borgplatån har man fri sikt nästan varvet runt och därmed goda möjligheter att bevaka och försvara spärren.
I östra Blekinge har man bara funnit tre skatter från denna tidsperiod. Den största är den s.k. Sturköskatten från 1010-1015. Den innehåller 300 mynt och cirka 80 andra fynd, det mesta bitsilver och trasiga smycken. Här finns såväl arabiska som västerländska mynt.
Det andra fyndet är ett arabiskt mynt präglat 867 e.kr. Det har återfunnits på Skällenäs. Den tredje skatten hittades på Ytterön och består av fyra mycket vackra armringar av guld. De flesta skattgömmorna kom till i tider av oro, när krig och härjningar gjorde slut på den fredliga vardagen och hotade liv och egendom.
Ingemar Atterman anar av sitt material, varav det ovanstående är ett kortfattat utdrag, ett samband MÄLARDALEN – ÖSTBLEKINGE – HEDEBY. Bevisen är långt ifrån överväldigande, men tanken svindlar ändå. Tänk om det är så att Jämjö Båtklubb verkligen har 1000-åriga anor, om föregångarna på platsen i Hallarum var vikingar med kontakter långt borta över haven och om de kallades Hammarbys vikingaskeppssällskap.
Text och foto: Karl Henrik Meijer
